Pudeln är en mycket gammal ras. Rasen uppkom troligen i medelhavsländerna någon gång under tidig medeltid och spred sig sedan över hela Europa ända till Ryssland.
En av pudelns allra äldsta släktingar är den ryska Cao d Água som ännu idag används av fiskarna för att apportera tappade nät och dyl.
Den användes även för att simma mellan båt och land med meddelanden.
Cao d Água - Vattenhunden finns i två pälsvarianter där den ena har en pudelliknande päls.

En mer sentida släkting är den Irländska Vattenspanieln. Enligt en del rashistoriker skulle Pudeln härstamma från antiken och som bevis framhålls diverse gravmonument och mynt både från Rom och Grekland föreställande lejonklippta hundar.
De här hundarna är säkert inga pudlar utan det enda som bevisas är att modet att klippa hundar som små lejon är mycket gammalt. Även i det gamla Kina klipptes hundar på det viset.

Vattenapporterande jakthund
Pudeln användes ursprungligen som en vattenapporterande jakthund. Här till var den synnerligen lämpad med sina simhudsförsedda tassar och tjocka, feta, och vattenavstötande päls samt sitt samarbetsvilliga och intelligenta kynne.
Även i England var rasen populär som jakthund och kallades "The Rough Waterdog" eller bara "The Waterdog", "Vattenhunden".
Redan år 1570, då doktor Caius skrev i sin bok om brittiska hundraser var "The Waterdog" väl etablerad. Doktor Caius beskriver hur de klipptes på kroppen och svansen för att kunna simma fortare men att päls lämnades för att skydda bröstkorg och leder.
 "The Waterdog" var säkert en förfader till "Vattenspanieln".

Tre varianter - den Franska, Tyska och Ryska
På kontinenten fanns tre varianter av pudeln. Den franska, Tyska och den ryska. Det fanns också tre olika storlekar men gränserna mellan dem var inte alls lika tydliga som idag. Den mest omtyckta färgen var svart, enfärgad eller med vita tecken. Svart ansågs vara mest aristokratiskt.
Inte fullt så fint ansågs vitt, brunt och brokigt vara.
Pudelns användningsområde var likartat över hela kontinenten.

Den var först och främst jakthund men även dragare, tryffeljägare och cirkusartist. De minsta pudlarna var till största delen sällskapsdjur. De franska pudlarna var kraftiga och grova, med bred skalle, ljusa runda ögon, högt ansatta öron, ganska kort hals och tjock ullig päls.
Dom tyska var ännu grövre med djup bröstkorg, välvt ländparti och kilformat huvud, platt mellan öronen.

Ett annat av pudelns användningsområde var tryffeljakten. Tryffeln är en underjordisk svamp som måste grävas fram. Från början använde man grisar som "spårhundar", men de hade ovanan att själv böka upp tryffeln och äta upp den.

Pudeln var med sitt fina luktsinne och sin läraktighet en utmärkt tryffeljägare. Hohnau rekommenderar i sin bok om jakthundar av år 1833 "små pudlar av den lockiga sorten med långt hår" till tryffeljakt. Ibland arbetade pudeln tillsammans med en liten kortbent hund, tax t.ex., som hade till uppgift att gräva fram svampen åt husse, medan pudeln sprang vidare och sniffade efter nästa svamp.

I Frankrike försvann pudeln som jakthund på 1700-talet.
I Tyskland och Ryssland fick den arbeta vidare i ytterligare ett århundrade. Pudeln var för långsam och slogs ut av de nya lätta och snabba raserna. Men den stora pudeln dog dock inte ut, utan fick nya uppgifter, främst som sällskapshund, liksom sina mindre bröder.
Dom mindre pudelvarianterna var mycket populära sällskapshundar hos överklassen och det franska och engelska hoven hade pudelns som favorit. Både Ludvig XIV och Ludvig XV var mycket förtjusta i pudeln.

Dvärgpudeln slog lätt ut både dvärgspaniel och Malteser Bijon som adelns favoritknähund, medan de större varianterna var ett roande sällskap hos borgarna. Pudlar som gjorde konster var vanliga och populära inslag i gatubilden.
Inte fullt så populär var den lilla parisiska pudeln från Pont Neuf som av sin husse, en skoputsare, lärts att springa omkring och kissa på förbipasserandes skor för att skaffa sin herre mer arbete. Säg något som pudeln inte kan användas till!

Dvärgpudeln, Petit Barbet eller Barbichon, har delvis en helt annan historia än de större pudlarna, för att få fram så små hundar som möjligt parade man små pudlar med föregångarna till Malteser och Bichon. Resultatet blev små vita hundar med silkeslen päls.
De klipptes som små lejon och var mycket populära. Man försökte dock att avla dem så pudellika som möjligt, men inslaget av andra raser kan tydligt ses på en del målningar. Först på 1800-talet började man avla fram dvärgpudlar helt baserade på små exemplar av de större varianterna.

De karaktäristiska frisyrerna
Pudel har alltid varit en friserad hund. Som vi sett klipptes även jakthundarna, givetvis mest av praktiska skäl, men kanske också av estetiska. De små pudlarna hade samma frisyr, bara betydligt konstfärdigare utfört.
Många raser klipptes som lejon, men det var pudelns ulliga och lättformade päls som bäst lämpade sig att göra invecklade frisyrer av. Håret på huvudet knöts upp med färgglada band, något som också förekom bland jakthundarna.

Det mest utstuderade pudelmodet förekom i 1800-talets Frankrike, då städerna och särskilt Paris vimlade av hundfrisörer.
Alla sorters frisyrer fanns att få och det gick t.o.m. att få monogram och släktvapen inklippta i hundens päls. En annan märklig fas i pudelfrisyrens historia var modet med snörpälsar.

Det var från början en tysk företeelse som hade sin höjdpunkt under sent 1800-tal. Även i det Viktorianska England var snörpudeln populär. Den första kända engelska champion var en stor snörpudel, Acilles, 58 cm hög, som nästan blev en legend för sina långa snören. De var 75 cm långa! Det var oerhört arbetskrävande att sköta en snörpudelpäls. Lockarna tvinnades med hjälp av vaselin och paraffin till långa snören.
För att pälsen inte skulle nötas knöts den in i linnepåsar eller också hölls hundarna i träboxar med metallgaller istället för golv, så att smuts och avföring kunde falla ner på marken utan att smutsa pälsen. Man kunde också använda läderremmar för att hålla undan pälsen.

Hundarna rakades ofta på nosen men en mustasch lämnades och benen rakades från knäna och nedåt, ibland lämnades bollar likaledes snörade längst ner.
Det var inte tillåtet att ha olja i pälsen när hunden ställdes ut, så därför skulle den helst badas innan en utställning. Men utan rinnande varmvatten och elektriska hårtorkar var det ett nära nog omöjligt företag och de badades därför så sällan som möjligt. På grund av detta fick de rykte om sig att lukta illa och vara fulla av ohyra.  

Pudeln var heller inte särskilt populär i Amerika på den här tiden. I England övertalades pudelklubben 1904 att införa två klasser på utställningar.
Snörpudlar över 38 cm och ullpudlar över 38 cm. Dessförinnan fanns det bara en klass - pudlar 30 - 60 cm.
På det viset försvann mellanpudeln och fick inte längre registreras. Den godkändes dock på nytt 1911, dvärgpudeln först 1957.

Pudeln sprids över världen och blir populär
När pudeln kom till Sverige är svårt att säga, men den blev inte populär förrän en bit in på 1900-talet. Pudlar var med redan på de tidigaste utställningarna, det var svarta och vita stor- och dvärgpudlar som deltog.
Men med renrasigheten var det si och så - sådana egendomligheter som vit pudel med svarta öron och angorapudel fanns bland de utställda hundarna.
 År 1932 delades småpudlarna upp i "Liten pudel" och "Dvärgpudel". Den lilla pudeln - eller mellanpudeln som den kallades fr.o.m. 1956 blev den populäraste.

Från början kom de flesta importerna från Tyskland, men efter andra världskriget började man även hämta hem pudlar från England, särskilt småpudlar.
Pudelns långa historia som jakthund och soffprydnad är slut, men den har fått nya uppgifter som glad och sportig sällskaps- och familjehund, som elegant utställningshund och som vaken och intelligent tävlingshund på lydnads- och bruksprov. De egenskaper som prisats hos pudeln under hela dess historia - läraktigheten och uppmärksamheten - är även nu orsaken till pudelns enorma popularitet världen över.

Storpudeln är en klok, lättlärd & trofast hund. Mycket barnvänlig & allergivänlig. Så det är inte undra över att rasen är en av världens populäraste.

HELHETSINTRYCK:
Pudeln skall vara harmoniskt och proportionerligt byggd, med karakteristisk, lockig päls och förekommer som ullpudel eller snörpudel.

UPPFÖRANDE OCH KARAKTÄR:
Pudeln skall vara intelligent, vaken och aktiv. Den skall ha ett harmoniskt sinnelag samt ge intryck av elegans och stolthet.
Rasen är berömd för sin trogna natur, sin lätthet att lära och att dresseras - egenskaper som gör pudeln till en särskilt trevlig sällskapshund.

HUVUD:
Huvudet skall vara elegant med rak nosrygg. Det skall vara i proportion till kroppen. Dess längd skall vara något mer än 2/5 av hundens mankhöjd. Det får varken vara tungt och kompakt eller överdrivet ädelt. Mejslingen skall framträda under huden.

SKALLPARTI:
Skallen skall vara välformad. Dess bredd skall vara mindre än hälften av huvudets längd. Skallen verkar, uppifrån sett, oval på längden och, från sidan sett, lätt konvex. Längdaxlarna skall vara lätt divergerande. Ögonbrynsbågarna skall vara måttligt framträdande och täckta med lång päls. Pannfåran skall vara bred mellan ögonen och avsmalnande mot nackknölen, som skall vara mycket markerad (hos dvärg- och toypudel får den vara mindre markerad).

STOP:
Stopet skall vara obetydligt markerat.

ANSIKTE
Nostryffel: Nostryffeln skall vara markerad, välutvecklad och i linje med den vertikala profilen. Den skall ha öppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos svan, vit och silver (grå) pudel och brun hos brun pudel. Hos aprikos pudel kan färgen hos nostryffeln variera i alla nyanser från, mörkt kastanjebrunt till svart; den sist nämnda färgen skall inte ges företräde men skall accepteras för att undvika en möjlig försämring av pigmentet hos aprikosfärgade pudlar.

Nosparti:
Nosryggen skall vara rak. Dess längd skall vara ungefär 9/10 av skallens längd. Underkäkens två ben skall vara nästan parallella.
Nospartiet skall vara kraftfullt och elegant, men inte spetsigt.
Nospartiets undre kontur skall utgöras av käkbenet och inte av överläppsranden.

Läppar:
Läpparna skall vara lätt utvecklade, tämligen torra och medeltjocka. Överläppen skall vila på den undre utan att hänga över. Läpparna skall vara svarta hos svart, vit och silver (grå) pudel och pigmenterade hos brun pudel.
Hos aprikos pudel kan läpparnas färg variera i alla nyanser från mörkt kastanjebrunt till svart; den sistnämnda färgen skall inte ges företräde, men skall accepteras. Mungiporna skall inte vara framträdande.

Käkar/tänder:
Käkarna skall vara normalt utvecklade, med starka tänder.

Kinder:
Kinderna skall inte vara framträdande, utan skall följa kindbenets konturer. Partiet under ögonen skall vara väl utmejslat.
Kindmuskulaturen skall vara föga utvecklad och okbågarna föga framträdande.

Ögon:
Ögonen har ett livligt uttryck. De skall vara placerade i höjd med stopet och vara lätt snedställda. Ögonlockens kontur gör att ögonen ser mandelformade ut. Ögonen skall vara svarta eller bruna; de skall vara mycket mörka hos svart, vit, silver (grå) och aprikos pudel. Brun pudel får ha mörkt bärnstensfärgade ögon.

Öron:
Öronen skall vara ganska långa och hänga längs med kinderna. De skall vara ansatta vid förlängningen av en tänkt linje från nostryffelns ovansida och under och förbi yttre ögonvrån. Öronen skall vara flata: De skall vara bredare nedtill än upptill och avrundade längst ner. Öronen skall vara täckta av vågigt, mycket långt hår. Öronlädret skall nå fram till mungipan.

Hals:
Halsen skall vara fast, lätt välvd bakom nacken, medellång och välproportionerad utan löst halsskinn. Huvudet skall bäras högt och stolt. Halsen skall i genomskärning vara oval och dess längd skall understiga huvudets längd.

KROPP
Helhetsintryck:
Helhetsintrycket skall vara proportionerligt. Kroppslängden skall överstiga mankhöjden.

Rygglinje:
Rygglinjen skall vara harmonisk. Den skall vara kort och plan.
Höjden från marken till manken skall vara tydligt lika med höjden från marken till korset.

Manke:
Manken skall vara måttligt markerad.

Ländparti:
Länden skall vara fast och muskulös.

Kors:
Korset skall vara avrundat utan att vara brant.

Bröstkorg:
Bröstet skall vara normalt med lätt framträdande, ganska högt placerad bröstbensknapp, vilket gör att huvudet bärs högt, lätt och värdigt. Bröstkorgen skall nå till armbågen. Dess bredd skall vara 2/3 av dess höjd (mätt från ryggrad till bröstben). Bröstomfånget, mätt bakom skuldrorna, skall överstiga mankhöjden med minst 10 cm. Bröstkorgen skall vara oval och bred i sin bakre del.

Underlinje:
Buk och flanker skall uppdragna utan att vara vinthundsaktiga.

Svans:
Svansen skall vara ganska högt ansatt i linje med länden. Svansen skall bäras snett uppåt när hunden är i rörelse.

EXTREMITETER

FRAMSTÄLL
Skulderblad:
Skuldran skall vara snedställd och muskulös,. Skulderbladet skall mot överarmsbenet bilda en vinkel på 90- 110°.

Överarm:
Överarmsbenet och skulderbladet skall vara lika långa.

Armbåge:
Höjden till armbågen från marken skall vara 5/9 av hela mankhöjden.

Underarm:
Frambenen skall vara fullständigt raka och parallella. De skall vara eleganta med välutvecklade muskler och god benstomme.

Handlov:
Handloven skall vara i linje med underarmens främre del.

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara stark, men inte för kraftig. Den skall vara nästan helt lodrät från sidan sett.

Tassar:
Framtassarna skall vara tämligen små, slutna och ha formen av en kort oval. Trampdynorna skall vara tjocka och hårda. Tårna är väl välvda, seniga, fasta och försedda med simhud. Klorna skall vara svarta hos svarta och silver (grå) pudlar och svarta eller bruna hos bruna pudlar. Hos vita pudlar får klorna ha alla nyanser av hornfärg ända till svart; färgen skall dock överensstämma med övrig pigmentering. Hos aprikos pudlar får klornas färg vara alla nyanser från mörkt kastanjebrant till svart; den sistnämnda färgen skall ej ges företräde, men accepteras.

BAKSTÄLL
Helhetsintryck:
Bakbenen skall vara parallella bakifrån sett, med välutvecklade och tydligt framträdande muskler. Vinklarna i knäled, höftled och has skall vara tillräckligt goda, så att bakstället inte blir rakt, något som annars ibland kan medföra ett inte önskvärt stupande kors.

Lår:
Låren skall vara muskulösa och kraftiga.

Knäled:
Knävinkeln skall vara tämligen god.

Has:
Haslederna skall vara parallella.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara lodrät ställda.

Tassar:
Baktassar, se framtassar.

RÖRELSER:
Pudelns gång skall vara fjädrande och lätt, aldrig flytande eller långsträckt.

HUD:
Huden skall vara smidig, stram och pigmenterad.
Svarta, bruna, silver (grå) och aprikos pudlar skall vara pigmenterade i överensstämmelse med sin pälsfärg.
Hos vita pudlar eftersträvas silverfärgad hud, men pigmenteringen får dock inte förändra pälsfärgen.
Det förekommer också vita pudlar med mörka fläckar på ljus hud, inte bara invärtes (t ex gom och tandkött), vilket är vanligast, utan också på kroppen.

Detta skall inte betraktas som något fel. Man bör dock sträva efter en mycket kraftig allmän pigmentering vad beträffar ögonlock, nosspegel, läppar, tandkött, gom, slemhinnor, kroppsöppningar, pung och trampdynor.

Pigmenteringen skall vara svart hos svarta, vita och silver (grå) pudlar; och mörkbrun hos bruna pudlar.
Hos aprikos pudlar skall den vara så jämn och mörk som möjligt i alla nyanser från mörkt kastanjebrant till svart.
Den sistnämnda färgen skall inte ges företräde men skall accepteras, för att undvika en möjlig försämring av pigmentet.

PÄLS:
Pälsstruktur:
Pudeln skall ha en karakteristisk, lockig ull- eller snörpä1s.
Ullpudeln skall ha en riklig päls med en struktur som är fin, ullig, krusig och spänstig. Pälsen skall göra motstånd mot handens tryck, vara tjock och ymnig, med jämn längd, och ha enhetligt stora lockar.
Pälsen skall vara genomkammad.
Päls som känns hård att ta på och ger intryck av tagel är inte önskvärd.
Snörpudeln skall ha en riklig päls med en struktur som är fin; ullig och snörad. Pälsen skall bilda karakteristiska snören av lika längd. De skall vara minst 20 cm långa, ju lägre desto bättre. Snörena på huvudets sidor får bindas upp ovanför öronen, för att pälsen inte skall komma i oordning.
Av samma skäl får pälsen på sidorna av kroppen delas.

Färg:
Färgerna hos ull- eller snörpudeln skall vara: svart, vit, brun, silver (grå) och aprikos.
A Brun:
Färgen skall vara ren, tillräckligt mörk, jämn och mättad. Nyansen av den bruna färgen får inte nå fram till beige eller ljusare nyanser därav. Färgen får inte heller nå fram till den mörkt bruna färg, som alltför påtagligt närmar sig svart, d v s svartbrunt eller aubergine.
B: Silver (grå):
Färgen skall vara jämn. Nyanserna hos silver (grå) färg får varken nå fram till svart eller vitt. C: Aprikos: Färgen skall vara jämn och får inte närma sig beige eller crème, inte heller rött (red) eller rödbrunt (auburn). Färgen får inte heller nå fram till brunt eller nyanser därav.

Lejonklippning:
Såväl ull- som snörpudel skall vara klippta på bakdelen fram till revbenen. Andra klippta partier skall vara: nospartiet på ovan- och undersidan från och med nedre ögonranden; kinderna; fram- och bakbenen utom manschetter eller bollar samt valfri utformning på bakdelen; svansen, utom en avslutande rund eller avlång boll.
Mustasch föreskrivs för alla lejonklippta pudlar. Päls på frambenen, s k byxor, är tillåtet.

Toilette modeme:
Att behålla päls på alla benen är tillåtet på det uttryckliga villkoret att följande regler respekteras:

1.Klippta partier:
a) Längst ned på frambenen från klorna till sporren samt längst ned på bakbenen till motsvarande höjd. Klippning begränsad till enbart tårna är tillåten.
b) Huvudet och svansen skall klippas enligt de regler som nämns under lejonklippning.
Undantagsvis tillåts också för denna klippning:
Kort päls - inte mer än en centimeter i längd - på underkäken.
Denna päls skall vara klippt parallellt med underkäken.
S k bockskägg är inte tillåtet. Svansboll saknas.

2.Avkortad päls:
Avkortad päls skall finnas på ryggen. Pälsen skall vara mer eller mindre lång, dock minst en centimeter, och skall ha ett småvågigt utseende. Pälslängden skall gradvis öka runt sidorna och högst upp på benen.

3. Toppad päls:
a) På huvudet skall pälsen bilda en lagom hög mössa. Toppad päls skall också finnas på halsen och bakåt till manken, samt framåt, utan avbrott, till de klippta partierna på tassarna, i en tänkt, lätt snedställd linje från bringans översta del. Överst på öronen kan pälsen kortas med sax eller klippas medhårs till maximalt 1/3 av deras längd. Nedre delen av öronen skall lämnas klädda med hår, vars längd skall öka uppifrån och nedåt för att sluta i en frans, som får jämnas något.
b) På benen lämnas byxor, som markerar en vacker övergång mot tassarnas klippta partier. Pälslängden skall öka gradvis uppåt för att på skuldrorna liksom på låren nå en längd av 4 - 7 cm i utdraget skick. Pälslängden skall vara i proportion till hundens storlek, men får inte ge ett pösigt intryck. Byxorna på bakbenen skall låta pudelns typiska vinkling framträda.

Engelsk klippning:
Följande tillägg till de regler som nämns för lejonklippning ovan skall gälla:
Motiv på bakdelen kan finnas, dvs bollar eller manschetter. Det är dock tillåtet att inte ha motiv på bakdelen. På huvudet kan finnas en top-knot. Avsaknad av top-knot är tillåtet. Mustasch kan finnas. Avsaknad av mustasch är tillåtet.
Oavsett vilken standardenlig frisyr som hunden har, skall frisyren inte tillåtas påverka bedömningen, utan alla hundar i samma klass skall bedömas tillsammans oavsett klippningen.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:
1. Storpudel:
över 45 cm t o m 60 cm.
Storpudeln skall vara en förstorad kopia av mellanpudeln, med vilken den har de utmärkande kännetecknen gemensamt.
2. Mellanpudel:
     över 35 cm t o m 45 cm.
3. Dvärgpudel:
     över 28 cm t o m 35 cm.
4. Toypudel:
      under 28 cm, idealhöjd 25 cm.

Såväl dvärgpudel som toypudel skall i sin helhet ge intryck av en förminskad mellanpudel. I så stor utsträckning som möjligt skall samma proportioner bibehållas. Inget dvärglikt utseende får förekomma. Hos dvärg- och toypudel får dock nackknölen vara mindre markerad.

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

- För klent eller spetsigt nosparti
- Böjd nosrygg
- Liten nostryffel
- Nostryffel med otillräckligt öppna näsborrar
- För stor nostryffel
- Avsaknad av stop
- Alltför markerat stop
- För stora eller för små ögon
- För ljusa ögon
- Ögon med rödaktigt lyster
- För korta öron
- För smala öron
- Öron som bäres bakåtvikta
- Underbett är ett fel som skall bestraffas alltefter hur          kraftigt det är
- Oregelbundet placerade tänder liksom avsaknad av tänder skall bedömas i proportion till hur allvarligt felet är:
alla incisiver, hörnänder och molarer bör finnas.
Avsaknad av en premolar (1 P1) skall ej påverka bedömningen.
- Brant kors
- Alltför dåligt vinklade bakben
- Alltför högställd hund
- Svans som bärs framåtböjd över ryggen
- För tunn svans
- Alltför lågt ansatt svans
- Flytande eller långsträckta rörelser
- För svagt pigmenterad eller fläckig nostryffel
- Helt opigmenterad (köttfärgad) nostryffel
- Allmänt otillräcklig pigmentering
- För svagt pigment på ögonränderna
- "Glasögon" eller avsaknad av päls runt ögonen
- Gles eller mjuk päls
- Oklar eller ej enhetlig pälsfärg (litet vit päls tolereras dock på bringan)

DISKVALIFICERANDE FEL:
- Vita fläckar
- Vita hår på ben och tassar
- Flerfärgad eller fläckig päls
- Medfödd svanslöshet
- Sporrar eller spår av sporrar på bakbenen
- Överbett
- Avsaknad av en incisiv
- Otypiskt huvud och uttryck
- Storlek överstigande 62 cm

Pudlar som inte är klippta enligt standarden, kan inte bli bedömda för pris på officiella utställningar. Diskvalificeringen gäller endast för det tillfälle då hunden inte är klippt enligt reglerna.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.