Traditionen förtäljer att sennenhundarna härstammar från Tibet och att det var Alexander den store, som från Indien tog med sig till Europa förfäderna till våra dagars sennenhundar. Fakta finns mycket litet, endast en mängd teorier.

Herdehundar, sennenhundar och boskapshundar räknas till Inostanzewi- eller varghundsgruppen.
En betydande skara kynologer, bland dem professor Albert Heim, den mest kände sennenhundforskaren, betraktar sennenhundarna som ättlingar till asiatiska doggar.

Dessa i sin tur, och framför allt den tibetanska mastiffen, antas härstamma från den svarta tibetvargen.
Den tibetanska mastiffen påminner i slående hög grad om en Berner sennenhund och skulle alltså vad utseendet beträffar väl kunna vara en förfader till sennenhundarna.
Vi vet att den tibetanska mastiffen är en gammal ras, den beskrivs bland annat av Marco Polo.

Den assyriska doggen, som användes som stridshund och som har avbildats på flera väggreliefer, räknas också till sennenhundarnas förfäder. Om den har något samband med den tibetanska mastiffen vet man inte.

Enligt professor Heim fanns det under prehistorisk tid ännu inte doggliknande hundar i Schweiz.
Några århundraden före vår tideräknings begynnelse förde grekerna och fenicierna hem doggliknande hundar från Asien ( Persien, Assyrien, Himalaya ).
Via handelsfärder kom dessa hundar till romarna och spriddes över hela det romerska riket. Enligt denna teori skulle den spanska mastiffen, bordeauxdoggen i Frankrike, den engelska bullmastiffen och den danska doggen alla härstamma från dessa stora romerska hundar.

Molosserhundarna, som de romerska hundarna kallades, var dock aldrig någon enhetlig ras. Enligt en del källor var molosserhundarna vita och långhåriga och användes främst till att vakta boskap.
De måste vara vita för att herden skulle kunna åtskilja dem från vargarna som angrep boskapen. dessa herdehundar var relativt lätta och rörliga med långsmalt huvud. Det fanns också mycket tunga molosserhundar med mäktigt huvud, kortare kompakt nosparti och mörk hårmantel.
Dessa hundar användes som vakt och stridshundar. Vid tiden för Galliens erövring spreds den lättare molosserhundstypen i Mellaneuropa.
Ett sekel senare kom den tyngre typen till Schweiz, där den främst spreds i kantonerna Wallis, Vaud och Berner Oberland.

En annan teori om sennenhundarnas ursprung avviker radikalt från föregående.
Bl a den kände kynologen von Stephanitz, som ägnat mycket arbete åt att ta reda på alla raser som är besläktade med får- och herdehundar, hörde till de kynologer som ansåg, att hundar av doggtyp utvecklats på olika platser av jordklotet och vid olika tidpunkter, allt efter behov.
Dessa kynologer ville inte gå med på, att sennenhundarna skulle ha invandrat över alperna, utan ser i sennenhunden en urgammal schweizisk ras av Inostranzewi-gruppen, en autokton ras, som uppstått i Schweiz.
Det finns talrika skelettfynd av hundar från yngre bronsåldern över hela Europa från Irland till Italien.

Alla Mellaneuropas fårhundar, de större jakthundarna, pudels och "slaktarhundarna" skulle kunna härstamma från denna bronsåldershund. Gamla boskaps och slaktarhundar från olika delar av Europa överensstämmer med mycket av det man vet om schweiziska sennenhundar för några år sedan. Sennenhundarna härstammar från en urgammal hundtyp som var utbredd över hela Europa.

Bilder från 1500- och 1600-talet visar att sennenhundarna redan då hade sin karakteristiska teckning, men de kunde också sakna svart och vara tecknade i olika bruna nyanser och vitt.

Sennenhundarna var utbredda över hela Schweiz.
De uppföddes av bönderna och användes till att vakta och valla boskap i synnerhet uppe på alpbetena.
De större hundarna drog mjölkvagnar och små slädar och de var utmärkta när det gällde att driva boskap längre vägar. Under medeltiden gick en stor boskapsväg från Schweiz norrut genom staden Rottweil. Det är således ganska lätt att räkna ut att rottweilerhundarna kan ha en och en annan sennenhund bland sina förfäder.

I slutet av 1600-talet började munkarna i klostret vid stora St Bernhardspasset använda sennenhundar som hjälp, när det gällde att söka upp människor som tappat bort sig i snömassorna i alppassen, eller hamnat under laviner.

Munkarna korsade sina hundar med stora hundar av andra raser, b la Newfoundlandshund.
Deras ideal var stora, kraftiga och rörliga, inte alltför långhåriga hundar, som kunde stå ut med strapatser.
Våra dagars Bernhardiner är inte helt den hundras som munkarna eftersträvade, den har bland sina förfäder även de hundar, som inte lämpade sig till räddningstjänst på grund av alltför lång päls eller tung kroppsbyggnad och som därför skänktes bort.

Med tiden utvecklades sennenhundarna i olika delar av Schweiz i olika riktning. I kantonen Bern var de större sennenhundarna mestadels långhåriga och hade ofta svansen ringlad upp över ryggen. Gemensamt för de alla var samma kraftiga typ, samma teckning och färger.

Dessa hundar hade ännu inte på 1800-talet någon gemensam beteckning. De kallades omväxlande vallhundar, herdehundar, bondhundar, fähundar eller slaktarhundar, ibland också säterhundar ( på tyska Sennenhund ).
I Emmental brukade man dock kalla dem "Gelbbäckler" ( gulkind ). Om det var en hund med bläs fick den heta "Bläss" eller "Blässi". De som hade vit halsring kallades "Ringi" och "Bärri" var en bondhund som saknade bläs och halsring.

Då hundsporten kom till Schweiz och förde med sig nya modehundar, höll sennenhundarna på att trängas ut.
De inhemska hundarna ansågs sakna kynologiskt värde. Samtidigt som sennenhundarna började försvinna var det emellertid flera kynologer som energiskt satte igång med att rädda vad som räddas kunde.
Främst har vi professor Albert Heim att tacka för att sennenhundarna, i början av 1900-talet, erkändes som rashundar och upphöjdes till schweiziska nationalhundar.
Det är också professor Heim som har gett sennenhundarna namn efter de område, där de huvudsakligen tidigare förekom, Appenzeller, Berner, Entlebucher och stor Schweizer sennenhund.

Det var inte förrän under 1800-talets sista decennium som man i Schweiz fick upp ögonen för de inhemska hundarna. Då var det nästan för sent. Gelbbäcklern hade försvunnit från Emmental redan omkring år 1870.
Det var bara äldre människor som ännu kunde berätta om de underbara bondhundarna som fanns på den gamla goda tiden. Helt utdöd var dock inte Gelbbäcklern.
I det bergiga Dürrbach -området söder om Bern fanns en lite rest. 1892 köpte en kynologiskt intresserad kreaturshandlare Franz Schertenlieb en stor, långhårig gulkindad bondhund från Dürrbach. Snart var det flera andra som följde exemplet.
På hundutställning 1904 i Bern deltog för första gången Dürrbäcklerhundarna i en egen försöksklass.
De var 7 stycken och de väckte ett enormt intresse.

Dürrbächler intogs som en ras i Schweiziska hundstamboken. 1907 grundades den schweiziska Dürrbach-klubben. Följande år ändrades rasens namn till Berner Sennenhund, eftersom kantonen Bern ursprungligen var rasens utbredningsområde.

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Berner sennenhund är en gårdshund av gammalt ursprung, som hölls som vakt- drag- och boskapsdrivande hund i alpområdet i trakterna kring Bern. Den erhöll sitt ursprungliga namn "Dürrbächler" efter värdshuset Dürrbach vid Riggesberg, där dessa långhåriga, trefärgade gårdshundar var särskilt vanliga.

Under 1907 samlades uppfödare i området runt Burgdorf och bestämde att renavla rasen.
I november samma år grundades "Schweizerischen Durrbach-Klub" och man sammanställde en rasstandard.
Redan 1910, vid en hundutställning i Burgdorf, kunde man visa 107 hundar. Dessa Duhhbächler kom främst från traktens uppfödare. Sedan dess har rasen snabbt spritt sig över hela Schweiz och vidare till angränsande tyska områden. I anslutning till övriga schweiziska sennenhundar kallas rasen numera berner sennenhund.
Idag är berner sennenhunden, tack vare sin attraktiva trefärgighet och anpassningsförmåga, känd och omtyckt i hela världen.
1990 korsades berner sennenhunden med labradoren varigenom en fortfarande som experimentell ansedd ras skapades.

Karaktär - Speciella egenskaper - Träning
Eftersom denna trägna, välbalanserade, fridsamma hund har av naturen ett mjukt och glatt temperament. Den är tillgiven sina ägare och försvarar sin ägare och dennes egendom med stort mod när det krävs, men är ändå ingen aggressiv hund och den skäller sällan. Hundar av denna ras avskyr att lämnas ensamma.
Berner sennenhunden tycker inte om att bli inlåst. De älskar öppna landskap och motion. Borstning en gång i veckan.
Fast dressyr under vänliga former måste genomföras med tålamod eftersom rasen inte mognar emotionellt före en ålder på 18 månader till två år.

Användningsområde:
Ursprungligen vakt-, drag- och boskapsdrivande hund på gårdar. Numera även sällskapshund och mångsidig nyttohund.
Berner Sennenhund, den i Sverige vanligast förekommande av sennenraserna, är en robust och barnvänlig hund som också väl hänger med i skog och mark. Den anpassar sig lätt till familjens vanor.

HELHETSINTRYCK:
Helhetsintrycket skall vara en långhårig, trefärgad hund, över medelstorlek. En kraftig och rörlig nyttohund med starka extremiteter, harmonisk och välbalanserad.

UPPFÖRANDE OCH KARAKTÄR:
Berner sennen skall vara självsäker, uppmärksam, vaksam och orädd i vardagslivets olika situationer. Den skall vara godmodig och tillgiven mot familjen, självsäker och vänlig mot främlingar, samt ha ett jämnt temperament och god följsamhet.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Förhållandet mankhöjd - kroppslängd skall vara som 9-10. Kroppen skall snarare vara kompakt än långsträckt.

HUVUD:
Huvudet skall vara kraftigt.

Skallparti:
Sett framifrån och i profil skall hjässan vara något välvd med svagt markerad pannfåra.

Stop:
Stopet skall vara tydligt men inte för markerat.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti:
Nospartiet skall vara kraftigt, medellångt och rakt.

Läppar:
Läppränderna skall vara svarta, torra och åtliggande.

Käkar/tänder:
Kraftigt saxbett med fullständigt tandantal.

Ögon:
Ögonen skall vara mörkbruna och mandelformade med tätt åtliggande ögonlockskanter.

Öron:
Öronen skall vara medelstora, högt ansatta, trekantiga med avrundad spets och i vila hänga slätt an mot huvudet.

Hals:
Halsen skall vara kraftig, medellång och muskulös.

Kropp:
Kroppen skall vara kraftig och kompakt.

Rygg:
Ryggen skall vara fast och plan.

Ländparti:
Ländpartiet skall vara brett och kraftigt.

Kors:
Korset skall vara mjukt avrundat.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara bred och nå ner till armbågen. Förbröstet skall vara markerat.
Sedd i genomskärning skall bröstkorgen vara bred och oval.

Underlinje:
Buklinjen skall inte vara uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara buskig och nå minst till hasen. I vila bärs den hängande och under rörelse i rygghöjd eller något över denna.

Extremiteter
Framställ:
Frambenen skall vara snarast bredställda, framifrån sett raka och parallella.

Skulderblad:
Skuldrorna skall vara långa, kraftiga och snedställda och bilda en inte alltför trubbig vinkel mot överarmen, som skall vara tätt åtliggande och ha god muskulatur.

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara fast och nästan lodrät.

Tassar:
Tassarna skall vara korta, runda och väl slutna med välvda tår.

Bakställ:
Sedda bakifrån skall bakbenen vara raka och inte för trånga. Mellanfot och tass varken inåt- eller utåtvriden. Sporrar måste avlägsnas.

Lår:
Låren skall vara ganska långa, breda och kraftiga med god muskulatur och från sidan sett bilda en tydlig vinkel mot knäleden.

Has:
Hasorna skall vara kraftiga och vä1 vinklade.

Rörelser:
Rörelserna skall vara vägvinnande och regelbundna i alla gångarter med god steglängd och gott påskjut. I trav skall rörelserna vara parallella sedda både fram- och bakifrån.

Päls:
Pälsen skall vara lång, rak eller lätt vågig.

Färg:
Djupsvart grundfärg med djupt roströda tecken på kinderna, över ögonen, på alla fyra benen och på bröstet och med vit teckning enligt följande:
Rent vit, symmetrisk teckning på huvudet

Bläs, som på båda sidor om nosen breddas mot kinderna. Bläsen bör inte nå fram till ögonfläckarna eller nå längre än till läppvinklarna. Vita, måttligt breda genomgående tecken på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärt. Liten vit fläck i nacken eller vid anus tolereras.

Storlek
Mankhöjd:
Hanhund 64-70 cm.  Idealhöjd 66-68 cm.
Tik 58-66 cm.  Idealhöjd 60-63 cm

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
-   Klen benstomme
-   Överbett och underbett.
-   Avsaknad av andra tänder än högst 2 av Pl:orna
    (premolarerna).  M3 får saknas.
-   Entropion, ektropion
-   Svankrygg, överbyggt kors, sluttande rygglinje
-   Ringlad svans samt kroksvans
-   Utpräglat lockig päls

Teckenfel och färgfel:
-   Avsaknad av teckning på huvudet
-   För bred bläs och/eller vita kindtecken, som tydligt
     utbreder förbi läppvinklarna
-   Stor, vit nackfläck
-   Vit halskrage
-   Vita framben som tydligt når över mellanhandens
     mitt (stövlar)
-   Störande osymmetriska tecken på huvud och bröst
-   Svarta fläckar och strimmor i den vita bröstfläcken
-   Oren vithet (starka pigmentfläckar)
-   Bruna och röda pälshår i den svarta grundfärgen
-   Ängsliga och aggressiva hundar

Diskvalificerande fel:
-   Kluven nos Blå ögon, björkögon
-   Kort- eller sträv päls
-   Avsaknad av trefärgighet
-   Mantel i annan färg än svart.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.