Gyckel

Det som säkrast gick hem hos gycklarnas publik var tvivelsutan det hån som hade socialkritisk udd och drev med den överhet som de förtryckta inte själva kunde komma åt med mera handfasta protester. Det finns ett par favoritämnen som det folkliga skämtet förmått variera i det oändliga - och deras roller har sannerligen inte försvunnit från dagens gyckelscen. 

Det ena är den andliga lyteskomiken, dumheten. Det är ett så genomgående grundlag i folkloristisk skämttradition att den internationella sagokatalogen delar det i stora avsnitt "skämt" alltefter vem i sagan det är som står för dumheten.
Det finns kollektivt uppträdande dumbommar - dem möter vi minst inte i de sagor som gycklar med olika etniska grupper, antingen det är nu gäller en gången tids Tälje tokar eller vår egen tids norrmän. 

En tämlig säker tumregel kan man göra gällande att män sinsemellan gärna berättade om kvinnor som antagligen var ragator eller till ytterlighet lättlurade. Kvinnor däremot roade förstås varandra med historier om fega, godtrogna karlar, varvid de visade ett påtaglig förkärlek för historier om stroppar som till sist blir satta på plats.