| Folkdikt och analfabetism hör
ihop som lång och lerhalm. Den muntliga framförda sagan är de skriftlösa,
de icke läskunniga folkens eller socialgruppernas litteratur.
När största delen av ett
folk lärt sig läsa blev det dödstöten för folksagorna. Därför bevarades folksagan
längst i de länder i Europa som längst bibehöll en hög grad
analfabetism, t ex Grekland och Irland.
Tidigt industrialiserade och
läskunnigt folk, som engelsmän och belgare förlorade däremot sina
folksagor så tidigt att de aldrig han dokumenteras i större utsträckning.
För Sveriges del kan man
konstaterar att sagotraditionen av allt att döma var mycket starkt ännu
vid mitten av 1800-talet, ty då kunde ganska omfattande
insamlingsarbete göras runt om på landsbygden.
|